Biskop Torsten Bohlins tal vid hembygdsfesten i Skeppsmaln den l juli 1945, infört i gästboken vid samma tid. Denna stund framför den låga fiskarstugan på berghällen med den karga granskogens fond och de vita, drivande skyarna mot en blå sommarhimmel och myllret av svenska flaggor, som smälla i blåsten över det gamla fiskeläget, denna stund skall vi sent glömma, alla vi som har lyckan att vara med här i dag. Detta är svenskt, så äkta att hjärtat värmes och lyftes. Med rörelse betrakta vi detta lilla hem, som nu så pietetsfullt har iordningställts, där en familj har levat, icke helt men sommaren lång, och där man hållit samman under trånga, yttre villkor, och där en barnskara fostrats och vuxit upp, till gagn för samhället, till heder för föräldranamnet. Hur mycken uthållig, självuppoffrande vardagsmöda ligger icke bakom. Vi som njuter frukterna av fädernas hårda strävan, må vi i vördnad och tacksamhet hylla deras minne. Den nu utgivna Minnesskriften förtäljer, att Erik Wilhelm Högberg - våra värdars bortgångne Far - var i viss mening den siste bäraren av en måhända mer än tusenårig tradition - traditionen att folk från Mälardalen, Roslagen och Gästrikland säsongmässigt fiskade och drev köpenskap vid den ångermanländska kusten. Själv var Erik Wilhelm Högberg gävlebo, och gävlebornas fiskefärder till Skeppsmaln och de andra fiskelägena häruppe ha ur flera synpunkter varit betydelsefulla. Liksom de för Gävles vidkommande ha starkt bidragit till stadens kommersiella utveckling, så ha de för vårt landskaps del betytt en ökad ekonomisk och kulturell förbindelse med de viktiga landsdelarna söderut. Så rotlöst som vårt släkte är idag tarvar det stödet av fädernas arv. Det må vara sant, att det ges ett pysslande med futiliteter i det förgångna, om vilka borde gälla det bibliska ordet, att de döda skall begrava de döda. Men med det levande förgångna behöva vi alla kontakt till fostran och livsförnyelse. Därför är våra dagars hembygdsrörelse ett av tidens stora glädjeämnen. Vi fröjdas över att hembygdskänslan är frisk och levande i dessa bygder och att Grundsunda hembygdsförening i dag fått ännu en uppgift att vårda, en vacker, säregen gåva att förvalta. Alla har vi nog tänkt på hur nära denna stuga, kring vilken vi är samlade, är placerad fiskelägets lilla helgedom. Symbolisk är denna närhet. Ty nära och starkt var för våra fäder sambandet mellan söcken och helg, mellan vardag och söndag, mellan arbete och gudstjänst. Av Guds ord, av psalm och bön hämtade de kraft att härda ut, att vinna nytt mod. Må deras föredöme visa också oss vägen till andelivets djupaste kraftkällor. Våra andliga livsvillkor är till sist icke andra än deras, och den fasornas tid vårt släkte genomlever torde tvinga oss att känna ansvaret dubbelt djupt för morgondagen. Låt oss till vår göra bönen i Johan Ludvig Runebergs sköna psalm: Gud, skydda detta kära land från sjö till sjö, från strand till strand. Sänk över det din milda vård, som sommardagg på rosengård.