Väsandet från munstycket i Knjaz Rikards hand skär som en skalpell mot trumhinnorna och när eld slår ut i en blålila låga, retirerar jag hastigt bakåt. Med en blandning av tryckluft och brinnande bensin betvingar Knjaz Rikard den karelska graniten och små flisor av stenen flyger kors och tvärs genom luften. Kung Rurik och hans son Igor, i förstäven på vikingaskeppet som förde honom till tronen i Novgorod, tar sakta form. En modell av gips i naturlig storlek står strax intill, ett arbete som tog honom och S:t Petersburgs store skulptör Albert Charkin, nio månader att göra.
  Med bägge händerna till hjälp för han långsamt det svårbemästrade munstycket fram och tillbaka över graniten, medan hans assistent, Volodja, hukar under honom för att inte vara i vägen för lågan. Knjaz Rikard är iförd en stor säckig overall, huva med hörselskydd och tjocka skyddsglasögon. Den osannolika uppenbarelsen och den brutala kraften i hans redskap får mig att tänka på de arbetare som klänger under Nevas broar för att blästra stålkonstruktionerna och som stundtals får hela S:t Petersburg att framstå som en enda stor, bullrande byggarbetsplats.
  Arbetsplats, förresten. På stenhuggeriet mitt i S:t Petersburg utövar han sin hobby som konstnär. Hans egentliga levebröd är att vara verkställande direktör för den ryska upplagan av Dagens Industri, Delovoj Peterburg. Under sig har han ett par hundra anställda och ett antal tidningsbud som ser till att upplagan når ut till alla läsare.
  Monumentet över Kung Rurik ska placeras i gamla Ladoga, några mil utanför S:t Petersburg. Men för att nå dit krävs, med Rikards egna ord, inte bara konstnärliga talanger, utan också politiska. Det blir stort, hela skeppet ska också huggas ut, men en del av grovjobbet får han hjälp med. Det politiska trixandet för att få monumen tet på plats, lär han dock få ta hand om helt på egen hand.
  Knjaz Rikard heter egentligen Rikard Högberg. Knjaz är en rysk hederstitel som han förvärvat på konstnärliga meriter och med det namnet signerar han alla sina konstverk. När man uttalar det, låter det som "Knäs Rikard", eller "Knäs", som det hette förr. Den sortens glidningar är helt i hans smak. Han är nämligen inte rädd för att sticka ut hakan, provocera eller framstå som en narr. En sanningssägande narr.

DET ÄR TJUGO år sedan han kom till Ryssland första gången. Han åkte till Moskva för att studera sovjetisk ekonomi, i en tid då alla andra reste till USA. Sedan ägnade han flera år åt att sälja ryska varor i Sverige. Under en period var han den störste försäljaren av tallrikar i landet. När perestrojkan kom, blev hans kunskaper intressanta för storföretag som riktade sina blickar österut. Han utvecklades till expert på företagsetableringar i Ryssland och beredde vägen för både Pripps och Dagens Industri. Det sistnämnda företaget blev han också verkställande direktör för.
  Tio år har det blivit i S:t Petersburg. Under hela denna tid har han lagt ner åtskilligt med energi för att manifestera banden till Sverige och Skandinavien.
  - Jag ser hela Östersjöområdet som en kulturell enhet och dit hör också S:t Petersburg. Därför känner jag mig också hemma här. Jag är övertygad om att länderna runt Östersjön kommer att smälta samman i framtiden och bli den enhet de en gång tidigare var. Jag är bara en länk i den utvecklingen.
  Den eldsprutande Knjaz Rikard som vill ge tillbaka till ryssarna en bit av deras historia. En historia som förenar Sveriges och Rysslands öde. "Genom vikens dimmor, förbi de platta åarnas låga stränder, kom tidigt män från de svenska kusterna och rodde uppför floden", skriver Jan-Olov Olsson, Jolo, i sin bok Leningrad-S:t Petersburg. I den ryska nestorskrönikan beskrivs hur Rurik och hans två bröder Truvor och Sineus lämnade Sverige på 800-talet och grundade Ryssland. Rurik sj älv blev härskare i Novgorod. Myt och verklighet blandas. Ruriks existens är det ingen som tvivlar på, däremot har hans ursprung aldrig riktigt fastställts. Men att svenska vikingar och stormän penetrerade Ryssland ända ner till Kaspiska havet och upprättade handelsvägar mellan Orienten och Europa är väl dokumenterat i både svenska och ryska historiska krönikor, liksom genom åtskilliga fynd i svenska vikingagravar. Floden Neva hade en avgörande betydelse, denna korta men viktiga segelled, öppnade vägen till Rysslands inre.
  Varjager, så benämndes de krigiska inkräktarna. Höjdpunkten på deras handelsimperium kom under 900-talet. Knjaz Rikards monument frammanar bilden av vikingaskepp som roddes uppför floden, genom träskmarkerna, på väg mot det okända. Då var hela Nevans mynning jungfruelig mark, utan fast bebyggelse.

NÄR KNJAZ RIKARD bytt om från overall till kostym och blivit Rikard Högberg igen, åker vi över Nevan till en plats på norra stranden, inte långt ifrån där Ochtaån rinner ut i floden. Här löper idag Maloochtinskij prospekt, en pulsåder i det moderna S:t Petersburg, med trafikbuller och avgaser. Den stora Nevakröken är inom synhåll. Historien känns avlägsen, trots att S molnyj institutet och katedralen ligger på andra stranden. Rikard ber chauffören stanna på uppfarten till bron Petra velikogo och vi stiger ur.
  - Det svenska fortet Nyenskans låg exakt här, förklarar han. Det enda som finns bevarat är sex kanoner och det är kring dem som vi byggt minnesmärket.
  En miniatyrfästning i granit med de sex kanonrören riktade mot floden. En minnestavla med fakta och en karta inhuggen i stenen. Den av Rikard själv nyplanterade, späda eken går en hård match i den karga miljön.
  Det svenska intresset för Ryssland och Nevans utlopp, upphörde ju inte med vikingarna. År 1300 riktade svenskarna under Torgils Knutsson ett anfall mot området och byggde en befästning vid Ochtaåns mynning. Befästningen döptes till Landskrona. Men lyckan blev kortvarig, efter en vinter med svåra umbäranden för de svenska försvararna, kunde ryssarna vinna tillbaka området. De svenskar som överlevde anfallet blev trälar åt ryska herremän.
  Trots fortsatta svenska penetreringar var det först under stormaktstiden och Gustav II Adolf, som det svenska låset, strävan att utestänga Ryssland från Östersjön, blev verklighet. Fortet Nyenskans anlades på Landskronas ruiner och Sverige hade oinskränkt makt över hela Östersjöområdet. Gustav II Adolf besökte själv Nyenskans och tillbringade julen 1615 där, tillsammans med Axel Oxenstier- na. Ambitionerna var större än att bara hålla ett fort. En stad skulle byggas, området skulle permanentas som svenskt territorium. "Det ska bliva ryssen härefter svårt över denna bäcken att hoppa eller springa", som kungen själv uttryckte det inför ständerna.

  Staden döptes till Nyen och hade 1642 närmare fem- hundra innevånare. Enligt flera historiska källor fortsatte staden att växa hela århundradet, speciellt sedan drottning Kristina förlänat Nyen stadsrättigheter. Handeln med det inre av Ryssland utvecklades också, allt fler fartyg letade sig upp längs Nevan, även om staden aldrig blev det handelscentrum makthavarna i Stockholm hoppats på.
  Denna svenska förlöpare till S:t Petersburg fick existera i närmare ett sekel, men den 23 april 1703 hade tsar Peter I samlat tjugo tusen man utanför Nyen. Kort dessförinnan hade han erövrat den svenska fästningen i Nöteborg, i Nevans andra ände. Mot en sådan motståndare förmådde Sverige ställa sexhundra illa utrustade försvårare. De svenska regenterna hade under lång tid försummat Nyenskans, stormakten Sverige var indragen i ödesmättade strider på många olika frontavsnitt.
  Slaget var därför snabbt över. Redan den 16 maj kunde Peter I peka ut var Peter Paulfästningen skulle anläggas, som första byggnad i den stad han länge planerat för. Därmed var S:t Petersburg grundat och det svenska låset uppbrutet. Byggnadsstenar från det fallna Nyenskans lär ha kommit väl till pass.
  - Där har vi det historiska sambandet, säger Rikard. Enligt en sägen lät Peter I själv plantera en ek här, för att hedra dom soldater som stupat vid stormningen. Så småningom byggdes ett staket, som bland annat bestod av dom svenska kanonrören, runt eken. Under andra världskriget bombade tyskarna området och eken förstördes, Kanonerna blev liggande i ruinerna. När det sedan skulle byggas nytt här lyckades vi få området kulturminnesförklarat.
  Det räddade åtminstone kanonerna från förgängelsen.
  - För mig är det här viktigt. Nu har vi bevis på att det fanns något här innan och även hur det såg ut. Idag kommer till och med ryska skolklasser på besök för att se.

SAMTALET GLIDER IN på det moderna S:t Petersburg. En vilsen kvinna promenerar förbi med sin hund, men Rikard har blickarna riktade ut mot Nevan.
  - Om man ska nämna några viktiga saker som hänt dom senaste tio, femton åren i staden, så kan jag välja tre. Enkla på ytan, men ändå avgörande: vi har börjat få en fungerande bokföring, folk har börjat lära sig engelska och företagare har börjat tänka företagsmässigt. Bokföringskonsten gör att man kan få överblick och planera ekonomin för det enskilda företaget, engelskan ger oss kontakterna med omvärlden och management behövs för att kunna driva ett modernt företag och utveckla det i konkurrens.
  Det är det vardagliga, de små förändringarna som avgör historiens förlopp. De stora slagen kan inte vinnas utan dem. Rikard har en uppenbar känsla för detta samspel. Men det finns ett mörkt moln i hans blickfält, så hotfullt och ekonomiskt förödande att det ställer alla framsteg i skuggan. Befolkningsminskningen.
  - Det är idag fem miljoner färre ryssar än för tio år sedan. Födelsetalet i Ryssland är nere på 1,12 barn per hushåll, när vi skulle behöva det dubbla. Det är tydligt och klart att ju högre utbildning kvinnorna har, desto lägre blir barnafödandet. Och inga barn, ingen pension. Alltså står vi inför frågan: hur får man kvinnor med hög utbildning att föda barn? Jag har själv inga lösningar, det krävs social ingenjörskonst på högsta nivå.
  Han talar hett och länge om detta problem, som vi bara har sett den inledande fasen på. I Ryssland är det naturligtvis inte bara kvinnornas utbildning och karriär som spelar in, bristerna i det sociala skyddsnätet och den utbredda alkoholismen bland männen, har också stor betydelse. De låga födelsetalen gäller inte bara för Ryssland, utan hela Västeuropa, men i Ryssland får den sjunkande medellivslängden bland befolkningen dramat att tillspetsas ytterligare.
  Som Knjaz Rikard, den sanningssägande narren och konstnären, drar han ändå ett litet strå till stacken. Hans bronsstatyer, som gjuts i S:t Petersburg enligt gammal bronsåldersteknik, har ofta en utmanande erotisk hållning.
  - Det knullas helt enkelt för dåligt, sammanfattar han tillspetsat, där vi sitter i den svenska skansen och försöker se vad vi har framför oss.