Sankt Petersburg

Vinterpalatset är en av alla byggnader som får en ansiktslyftning inför S:t Petersburgs 300-årsjubileum. Foto: ÖRJAN BJÖRKDAHL

HIMLEN ÖPPNAR SIG. Stora droppar lämnar fula fläckar på min ljusa kavaj. Från huvudgatan Nevskij Prospekts brospann över floden Mojka blir utsikten gråfuktig, helt i enlighet med en vanlig föreställning om S:t Petersburg. En skeppare rättar till kapellet på en av turistbåtarna i kanalen. Det borde inte vara så mitt under festivalen "Vita nätter", som till den 300-årsjubilerande stadens ära har tidigarelagts några veckor. Jag hade visserligen förberett mig på mycket vatten, dock inte just från det hållet. Staden byggdes ju praktiskt taget på vatten. Eller som jag läser i magasinet på planet från Moskva: "I maj 1703 grundade Peter den store S:t Petersburg. Ingen trodde på att man skulle kunna bygga upp en stad här. Det sanka området med sitt ostadiga fuktiga klimat var närmast obeboeligt..." Så där håller det på. I rysk historieskrivning är nämligen en viktig aspekt - den långvariga svenska närvaron i området - bortskuren. - MAN SÄGER ALLTID att det var ett tomt träsk här. I själva verket fanns Nyen, en hel stor stad, säger Kristofer Wåhlander, svensk Petersburgsbo sedan ett par år. Han kan sin historia, som ordförande i återuppståndna svenska föreningen i S:t Petersburg. Annars är han musiker och dirigent och konstnärlig ledare för S:t Petersburg Festival Orchestra. Jag träffar honom över en cappuccino på ett av S:t Petersburgs många kafeer; detta har den talande adressen Svenska gränden. Ett av många vittnesbörd om svenskarnas viktiga roll i stadens historia. Det är dock inte det förgångna som fått honom att fastna här. Snarare att staden är ett högoktanigt ryskt och europeiskt kulturellt centrum. - Det finns en speciell, kraftfull energi här, och ett helt fantastiskt kulturliv, med bland annat två av världens bästa symfoniorkestrar. Men även det lilla livet är bra, som att bada bastu med vännerna, säger Kristofer Wåhlander. EN ANNAN SVENSK både lever i dagens verklighet och bokstavligen ägnar sig åt att rota i stadens svenska historia är Rikard Högberg, sedan tio år vd på tidningen Delovoj Peterburg, rysk avläggare till Dagens Industri. Han tar oss med till en flodkrök uppåt Neva-floden, exakt till den plats där den svenska fästningen Nyenskans låg innan den intogs av tsar Peters ryska trupper 1703 och den svenska kontrollen över Östersjön därmed fick ett slut. Rikard Högberg klättrar upp på en av de sex svenska kanoner som han tillsammans med en rysk arkeolog räddade från att smältas ned som skrot. Nu är de i stället en del av ett monument tillägnat Nyenskans. - Nyen var en stor svensk stad, med uppåt 5.000 invånare och en svensk, en tysk och en rysk kyrka. Och ett bra ställe att kontrollera flodinloppet ifrån. Men området besattes av en svensk här redan år 1300, då fästningen Landskrona anlades. Kanske man i stället för 300-årsjubileum borde fira 700 år, säger Rikard Högberg, och han ser inte ut att skämta. DET BLÅSER LÄTT ÖVER NEVAN från Finska vikens håll och vi promenerar en liten bit bort till det alldeles nyinvigda museet tillägnat Nyen. En grupp ryska affärsmän har sponsrat museet, vilket är ett tecken på att landets äldre historia är på väg att omvärderas. Och i april var kronprinsessan Victoria här och invigde museet. - En del av det historiska arvet har nu återtagits, och dessutom ökar handeln och kontakterna mellan Sverige och Ryssland, så nu kommer det att puttra på, tror Rikard Högberg. Åter till Peters stad, där vattnet är ständigt närvarande även när det är uppehållsväder. Det hamras och fejas inför jubileumsfesten den 30-31 maj då Bush, Blair, Chirac, Persson och de andra kommer för att hurra för 300-åringen. Längs Mojkas kaj har målarbrigaderna lyckats putsa upp adelshusens framsidor så att en furst Potiomkin, kejsarinnan Katarina II:s favoritälskare, skulle ha nickat gillande. Stroganovs palats på hörnet mot Nevskij Prospekt är en lysande pärla. Mitt emot skalas just byggställningarna av från Jelisejevs gräddvita palats. Under sovjettiden pågick här högre utbildning i marxism-leninism. Vi kliver in genom den i ryska kasinon obligatoriska metalldetektorn. En väktare påstår att det i helgen öppnar ett "6-stjärnigt" - vad det nu är - hotell i huset. I varje fall är priserna häftiga: en natt i en av de två presidentsviterna kostar 2.400 dollar (motsvarar 20.000 kronor). I TAKT MED ATT VI AVLÄGSNAR OSS från Guccibutikernas och de designade kostymernas Nevskij Prospekt ökar förfallet. Skräp och tomflaskor guppar i det mörka vattnet. Många före detta eleganta hus befinner sig i allt värre grad av upplösning. Vi går så långt västerut man kan gå, förbi Mariinskijteatern och Nya Holland, det gigantiska tegelkomplexet för skeppsbyggnad, och promenaden slutar vid ett taggtrådsinhägnat psykiatriskt sjukhus. Kajen ändar vid en mur, men Mojkan rinner vidare en bit till mot Nevan. Regnet tilltar, och det känns som läge att fly inomhus för en kaffe. Men då måste man nästan ta sig tillbaka till folklivet på Nevskij - här ute känns kvarteren övergivna och det finns bara inrökta ölkafeer en halvtrappa ned. Vi hoppar in i en taxi och ber om en körning till andra änden av Mojka, där den korsar Gribojedov-kanalen. Målet är "Kyrkan på blodet", det kitschiga templet med färgglada lökkupoler som byggts på precis den plats där tsar Alexander II mördades i ett terroristattentat år 1881. På vägen dit föreslår den skrattande chauffören att han i stället kör oss till en stripteaseklubb. Vi avböjer, och kommer till en kyrka vars estetik står för allt som Peter den store avskydde: traditionell rysk svulstighet. Men vi ångrar inte kyrkobesöket: inuti är den egentligen mer imponerande än utvändigt. Väggarna är klädda med tusentals kvadratmeter av mosaik med avbilder av bibliska motiv. Helt enkelt underskönt. VID GRIBOJEDOVKANALEN, i skuggan av kyrkan och Ryska museet, ligger ett litet kafe och bageri som är ett exempel på att den ryska kafekulturen snabbt har börjat lyfta. Här finns både hembakat, smårätter och öl, men framför allt en riktig espressomaskin. S:t Petersburg är mycket på en gång. Och långt ifrån allting är odelat glädjande. Den har en framtoning av sjukdom, lungsiktighet och döende, vilket delvis kan skyllas på de många litterära skildringar som "Piter" har varit föremål för. Men det finns också naturliga orsaker. Den ogästvänligt vattniga sumpmarken som allt vilar på är en. Sedan anlitade Peter utländska arkitekter för att rita en ny stad och lät tvångsarbetare och svenska krigsfångar gräva fram kanaler ur träsken. En högst reell skapelse som ändå fick prägel av drömlik overklighet i Gogols noveller eller i Dostojevskijs febriga romaner.

SPELAR DET ÖVERALLT närvarande vattnet någon roll i det? I det ståtliga Jusupov-palatset vid Mojka kan man få en känsla av detta element: det var här rikemannen Felix Jusupov, ingift i Romanovfamiljen, och hans sammansvurna i december 1916 genomförde mordet på Grigorij Rasputin, en munk och dåtida healer. Denne skäggige och karismatiske kraftkarl hade lyckats nästla in sig hos tsar Nikolaj II och kejsarinnan Alexandra genom sin förmåga att lindra plågorna för den blödarsjuke tronföljaren Alexej. Vid en visning på museet levandegör guiden, bland annat med hjälp av kusligt porträttlika vaxfigurer, hur Rasputin bragtes om livet i ett drama som skulle visa sig vara sista sucken före monarkins fall. Rasputin lockades till palatset, där han bjöds på cyanidförgiftade kakor, men de hade ingen verkan. Därefter sköt de honom med flera revolverskott, men han verkade fortfarande vara vid liv. Då band de honom, körde kroppen till en vak i Nevan där han dränktes i det iskalla vattnet. Ett par månader senare kollapsade tsarväldet. Den sovjetiska epoken innebar ingen andningspaus i den forna kejserliga huvudstadens långa historia av lidande. Inbördeskriget, 1930-talets terror som startade här, de 900 dagarna av massvält under den nazityska krigsblockaden och efterkrigstidens förnyade stalinska skräckvälde. Bedräglighet, förställning och dubbelhet är ord som kommer upp i huvudet på Ella Arutiunova när jag diskuterar stadens karaktär med henne. Hon har doktorerat på S:t Petersburgs historia, och är själv härifrån. - Dubbelheten kan sägas bero på att allt speglar sig i vattnet. Förställningen av att staden inte växte upp naturligt utan skapades på konstlat vis, enligt en plan, från ingenstans. Bedrägligheten av att den låtsas vara europeisk. HON HAR TYPISKT NOG just flyttat till Moskva för ett nytt jobb. Strömmen mellan de rivaliserande huvudstäderna - från S:t Petersburg till Moskva - tycks vara ohejdbar: en snart förkrossande andel av de högsta ämbetsmännen och politikerna i Kreml är numera hämtade från S:t Petersburg. Vilket naturligtvis beror på att president Vladimir Putin är stadens son, och han utser medarbetare som han känner och litar på. - Alla härskare från Stalin och framåt har struntat i S:t Petersburg, närmast hatat den som någonting oryskt och kosmopolitiskt. Brezjnev lär nästan aldrig ha satt sin fot här. Putin är den förste som satsar något på staden sedan Moskva blev huvudstad igen 1918. Trots spekulationer är det ingen som på allvar tror på att det går så långt som att flytta tillbaka huvudstaden till Nevan. Som någon har sagt - det duger gott att Rysslands styrs av petersburgare, fast de sitter i Moskva. SAMTIDIGT MÄRKS EN VISS rörelse åt andra hållet. Kapital, som fram till nyss stannade i Moskva, börjar dras till S:t Petersburg. En byggboom, ungefär som den Moskva upplevt de senaste fem åren, är på gång. Flera stora hotell öppnar snart. Och många moskoviter köper upp jämförelsevis billiga fastigheter och lägenheter. Vid Mojkas kaj stöter jag ihop med Larissa Luppian, skådespelare på Lensovjet-teatern som sedan tio år haft lyckan att bo i en nyrenoverad lägenhet med utsikt över Palatstorget. Hon har noterat att rika personer från Moskva köper upp gamla kommunala paradvåningar. - Än så länge ligger priserna på hälften av Moskvas, säger hon. Hur länge det nu varar.

Michael Winiarski DAGENS NYHETER 2003-05-25