Sjöbodar i Skeppsmalen.

Det var enligt sakkunskapen en måhända mer än tusenårig tradition på vår Östkust som upplivades, då en julidag i år dian donerade gamla hembygdsgården i Skeppsmalens fiskläge högtidligt invigdes for sitt nya ändamål. I festligheterna vid detta tillfälle ingick nämligen även en regelrätt hamnstämma, sådan den av ålder hållits på platsen och nu återgavs av ättlingar till forna deltagare. Skadespelet blev så mycket verklighetstrognare som åtskilliga av de agerande kunnat själva bevittna de sista av dessa stämmor. De fortgingo ännu i slutet av förra seklet efter att långt tillbaka ha avlöst de ännu ålderdomligare hamnrätterna med deras fogdar, bisittare, stockeknektar och andra respektingivande befattningshavare. Där saknades endast stegel och hjul, eftersom denna rättsskipning blott gällde enklare ordningsmål.
Härefter torde iden vara inne att antyda bakgrunden till det helt säkert mycket pittoreska skådespel, som uppfördes vid Bottniska, vikens strand en sommardag 1945. Det kulturhistoriska materialet har samlats och behandlats av Bo Hellman. Skeppsmalen eller Skeppsmaln, som det ursprungligen hette, var en av alla de hamnar vid Ångermanlands kust, som sedan urminnes tid arrenderades och regelbundet besöktes av de s. k. gävlefiskarna. Flertalet av dem var borgare i Gävle, men en hel del kom också från Mälardalens städer och från Roslagen. Alltsedan medeltiden eller mycket möjligt från förhistorisk tid brukade de på våren eller försommaren segla hit söderifrån med familjer och tjänstefolk samt varor och husgeråd i mängd. Varje sällskap gick i land på sin förut bestämda plats och stannade där till hösten under flitigt och givande fiske. Sina fartyg läto de under tiden gå i fraktfart runt Bottniska viken och Östersjön för att sedan hämta ägaren och hans folk till hemfärden.

Högbergska gården i Skeppsmalen
på sin ursprungliga plats.

Skeppsmalens kapell.

  Det var jurisdiktionen bland dessa sommargäster, som ovan inledningsvis berörts. Självfallet försummade de ej heller sina religiösa intressen. Till bebyggelsen på gävlefiskarnas boplatser hörde i regel ett kapell, där gudstjänster på sommaren anordnades efter råd och lägenhet. Vintertid tjänade kapellen ett mera profant ändamål såsom förvaringsplats för kvarlämnade fiskredskap och annan lösegendom. Skeppsmalen hade länge sitt kapell gemensamt med ett närbeläget, fiskeläge, som bar det från ett annat hav frejdade namnet Skagen.
  Först vid förra sekelskiftet tunnade gävlefiskarnas gästbesök märkbart av. Dels började ångermanlänningarna själva sköta sin fiskerinäring, och dels blevo de tillfälliga besökarna i allt större utsträckning bofasta året runt samt inrättade sig därefter. Den siste gävlefiskaren, som for hit upp på fädernas vis, hette Erik Wilhelm Högberg och tillhörde en släkt, som generationer igenom följt de gamla spåren. Han hade börjat sina resor med galeas och slutade dem med ångbåt. Därmed var den gamla tiden oåterkalleligt förbi.
  Släkten Högberg är också en av de äldsta gävlefiskare-, numera Skeppsmalendynastierna. Dess medlemmar ha ständigt förblivit sjöfarten trogna. Så är det än i dag, om än under ojämförligt större förhållanden. Namnet bäres numera av direktör Emanuel Högberg. Han kommenderar väl icke någon av sina förfäders "haxar" - den förmodligen från Finland härledda benämningen på alla mindre segelfartyg i dessa vatten - men i stället Sveabolagets mäktiga flotta. Det var också direktör Emanuel Högberg som jämte sina syskon donerat släktens bostad från mitten av 1700-talet till ortens hembygdsförening och försett den med en stiltrogen inredning. Han talade vid invigningen varma ord om samhörighetskänslan med de forna "landsmännen". Också stiftets biskop. Torsten Bohlin, illlustrerade den säregna kulturella minneshögtiden med sin närvaro.

Fiskaren och borgaren i Gavle Nils Erik Hogberg (1826-84) och hans maka, f. Widsten (1830-1908), Erik Wilhelm Hogberg (1856- 1914) och hans maka, f. Melin (1859 -1913).

Det var en gång 43 fiskelägen mellan Gävle och Nordmaling som befolkades av gävlefiskare i den tidens mening. Nu återstå av dem blott några få i Gävle skärgård. Til] Gävles utveckling som handels- och sjöfartsstad bidrogo de årliga fiskefärderna norrut ofantligt mycket - fiskmarknaderna därstädes försörjde med sin vara en stor del av mellersta Sverige - och Ångermanland fick samtidigt närmare ekonomisk och kulturell kontakt med de centrala landsdelarna.
Alltså är det inte bara ett lokalt utan i avsevärd mån också ett nationellt minnesmärke som upprättats genom hembygdsgården i Skeppsmalen. Den vittnar om en urtida. sed, vars sista yttringar de äldre av oss fått uppleva.

Kbg.
SVENSKA DAGBLADET 29 juli 1945